tisdag 19 februari 2013

När man är i stormens öga.

Attribution Some rights reserved by Greg Palmer

Det är spännande att befinna sig mitt i en tid som präglas av stark omvandling. Men samtidigt blir man lätt blind för förändringarna eftersom man ständigt spanar efter nästa och nästa förändring.

Då är det bra och viktigt att stanna upp lite och reflektera över var vi är. Var vi har varit och vart vi är på väg. Jag tänkte försöka tänka lite högt här en stund. Vi får se var det hamnar och vi får se om det blir klokt eller dumt.

Härom dagen pratade jag med två lärare som sedan ett år tillbaka lever sina lärarliv på en skola med 1-1. En dator per elev. De konstaterade att det där med tillgång till dator nu var självklart. Det var inget de funderade över. De bara var där. Alltid. Det är bara självklart.

Nätet är alltid närvarande och tillgängligt. Det har förändrat skolan på ett ganska dramatiskt sätt. Eller i vart fall lärarens roll. Det finns alltid tillgång till faktakoll. Läraren är inte längre den enda källan till fakta. Var det väl aldrig om man skall vara ärlig. Boken och läraren hade dock en ganska stark position fram tills datorn och nätet kliver in på scenen. Det är spännande. I förlängningen kommer detta att förändra lärarrollen ännu mer. Detta därför att det kommer att leda till stora förändringar i arbetssätt i klassrummen. Jag tror att detta är positivt. Det där med läraren som kunskapsförmedlare som från katedern lär ut kunskapen till eleverna som lär in. Den läraren är, trots det som Björklund säger, på väg att försvinna. Det finns ett antal anledningar till detta. En av anledningarna är helt enkelt den att lärande sällan funkar på det sättet.

Detta betyder inte att lärare inte får eller skall berätta. Det är självklart att man skall. Det är ett av alla de verktyg vi har att använda. Ibland är det effektivt och ibland alldeles underbart.

Men lärande måste ske på många sätt. Variation är viktigt. Hjärnor blir ju så snabbt uttråkade. Speciellt ungdomars.

Om man som jag tror att lärande sker inuti individen men i samspel med andra så är det värt att fundera över vad läraren har för roll i framtiden. John Hattie menar att de tre viktigaste och mest kraftfulla lärarkompetenserna är

  1. Relationell kompetens
  2. Ledarkompetens
  3. Didaktisk kompetens
Helt enkelt chef skulle man kunna säga. 
Vad detta kokar ner till är väl egentligen det där med lärarens status. Om det som gav lärarens status tidigare har varit tillgång till kunskap så kan man idag säga att det övertaget till stor del är minskat då vem som helst kan ha tillgång till samma information och kunskaper. 
Morgondagens och dagens lärarstatus handlar mycket mer om de tre kompetenser som Hattie pekar på. 

Detta kommer i förlängningen att förändra själva arbetet i skolan. 

Skolan kommer att snegla på hur man gör i övriga arbetslivet. 

Från fasta grupper kommer vi att röra oss mer mot projektgrupper. Team som driver projekt och där vilka som ingår i projektet förändras efter behov. 

Alltså läraren som chef för en verksamhet som i stora delar sker i projektform. 

Jag har en känsla av att det blir roligare och roligare i skolan framöver. För både projektledare och elever.  



lördag 16 februari 2013

Betygen eller kunskapen? Vi behöver flytta fokus!

AttributionShare Alike Some rights reserved by ibeeckmans

Skolan är ständigt aktuell i den politiska debatten. Alla har en åsikt eftersom alla har en relation till just skolan. Det finns ett antal problem med detta. Ett heter NOSTALGI. Skola är ju per definition det som man själv lägger i begreppet utifrån sina erfarenheter. Den bästa skolan blir då den man själv gick i eftersom det är den referens man har.

Detta ställer till stora problem i en tid som är så turbulent och dynamisk som den vi lever i. Vi befinner oss mitt i ett gigantiskt paradigmskifte. Vi går från kapitalismens och industrialismens tid in i informationsialismens tid (för att fördjupa sig mer i detta rekommenderar jag den här boken). Det är omvälvande såklart. Men det gör att de erfarenheter som vi har av skola riskerar att vi drar fel slutsatser av vad en skola bör vara. Den skall ju inte längre vara det den har varit utan måste förändras för att möta de behov som en ny tid innebär. 

Detta fungerar dåligt i ett politiskt klimat som tycks vara helt och fullt upptaget med igenkänning. Det skall vara trygga och hemtama budskap och bilder som får väljarna att känna igen sig. Alltså raka motsatsen till visionärt och förändringsbenäget. Detta är självklart en reaktion på en tid som är så dynamisk och förändringsbenägen som den vi lever i. Här i ligger paradoxen. Det som är rätt att göra för att möta framtidens behov blir plötsligt politiskt fel.

Vad som krävs då är politiskt mod. Det krävs självklart även karisma och visioner. Detta verkar onekligen vara bristvaror i det svenska politiska livet. 

Den tråkiga slutsatsen blir att vi knappast kommer att se någon snar vändning när det gäller resultaten i svensk skola. Förklaringen är enkel. Vi fokuserar på fel saker. Detta gör vi trots att vi vet bättre.
Fokuseringen på betyg och tvång istället för på kreativitet och lust leder helt enkelt inte till bättre lärande. Detta beror på att vi allt för mycket betonar lärarens och skolsystemets roll. Det är ju inte där lärandet sker. Det sker inuti eleven. Självklart i samspel med sin omgivning (lärarna och skolsystemet är självklart inte oviktiga. Tvärt om.).

Men vad vi borde lägga vår kraft på är inte att förändra skolan genom betyg och reformer. Vi borde förändra lusten att lära. 

Den kraften som finns i varje levande människa. Den kraft som gör att vi lär oss springa, gå, tala, programmera, dansa, spela TV-spel och knyppla.
För att göra en liknelse med ekonomi. Det vi nu försöker göra är att öka efterfrågan genom att lagstifta och med tvång öka konsumtionen av varan kunskap. Jag tror att det är fel väg att gå. Jag tror att marknadsföring är en bättre väg att gå.

Lust uppstår väldigt sällan av tvång och lusten är väldigt viktig i förhållande till lärande. 

Man behöver inte gå längre än till sig själv för att veta att det som man tycker är roligt är lättare att göra och lära sig än något som man känner sig tvingad till.

Skolan har ett gigantiskt marknadsföringsproblem i förhållande till sina kunder. Och med kunder menar jag eleverna. Det är eleverna som skall uppleva att deras skola är meningsfull och stimulerande och det är där vi borde fokusera all vår kraft för att göra skolan till en plats som möter deras behov.

Vem tror ärligt talat att betyg över huvud taget bidrar på något sätt till ökad meningsfullhet och glädje? 

Om de nu är en så fantastisk motivator så borde ju t.ex. idrottsrörelsen ha använt detta fantastiska verktyg länge. Mig veterligen är detta ingen stor grej inom idrott.
Inom affärsvärlden jobbar man möjligen med belöningar men även det är omdiskuterat. Bonusarnas inverkan på arbetsinsatsen ifrågasätts. Det som istället kan lyftas fram som viktigt för resultat är den inre drivkraften i varje människa. När tänker någon politiker våga tala om detta? Det är enkelt att grunda detta i forskning. Hjärnforskning inte minst och det är ju jättesexigt. Men dessutom kan varje enskild människa känna igen sig själv i detta. Det behöver bara paketeras och formuleras. Här finns som jag ser det en stor möjlighet att bryta ny mark för den politiker som vågar.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...